I veckan var det dags för ett läkarbesök på Alva barnklinik dit vi går med Isabelle, vi är stormförtjusta i alla vi mött där och tycker att det funkar så bra. Känns bra att alltid gå till samma ställe, kunna gå och fika på samma kaffe och Isabelle kan göra samma beställning. Alltid bara en kopp varm choklad. Jag beställer alltid olika fikabröd och hon smakar pyttelite och tycker aldrig om så jag måste olycksmässigt alltid äta upp allting själv. Otråkigt. Men ändå så vill jag att hon ska finna något hon gillar på kaffet. Sak samma. Vi var på Alva för att prata om melatonin med Isabelle. Det har varit på tal flertalet gånger förut men Isabelle har uttryckt stort missnöje över att äta medicin. Vilket gjort att vi bara struntat i det. Klipp till nu. Jag orkar inte mer och hon säger själv att -Jag vill bara somna. Eller -Varför kan jag inte somna mamma? Så jag bestämde att vi bokar en tid och så får en doktor prata med henne, kanske blir bättre en att jag ska hålla på. Sagt och gjort. I fredags testade vi för första gången och inom en timme hade hon somnat gott. What? Alltså här brukar kvällar starta med skärmfritt från 19. Aldrig ligga i sängen på dagen, inga leksaker i sovrummet ( alltså mitt där vi två sover) och vi har liksom i sovrummet sover vi och inget annat. Mellan 19.00-19.30 läser vi bok, hon eller jag högt och sedan lyssnar hon på Alfons god natt. Sen säger vi god natt, pussas kramas och vi går ut. Seeeen börjar resten av läggningen. Hon går upp, vi lägger henne igen. Hon ropar, hon ska kissa. Hon kan inte ligga stil, hon blir ledsen, vi tröstar. Vi lägger henne om och om igen, och nu blir klockan 21.. sen blir den 21.30 och nu börjar jag bli riktigt trött. Sedan vid 22 någonting brukar hon kanske somna själv eller så är hon vaken när jag väl går och lägger mig efter 22. Förstår ni? Hur jobbigt hon har det och vi, asså detta betyder att jag och Mauritz aldrig har kvällar själva. ALDRIG. Så nu undrar vi ju, är detta en start på ett helt nytt liv för oss två som par? Återstår att se.
