Jag vet inte ens vart jag ska börja och jag kan absolut inte avsluta. Förlåt vill jag säga, att jag inte skrivit något. Att jag inte varit aktiv. Men också förlåt till mig själv. Jag har glidit så långt ner på prioriteringslistan att jag nästan halkade av den. Jag har varit som i en dimma med allt som pågår och ändå så är känslorna så knivskarpa och klara. Jag har varit med min pappa varje dag, nästan, de senaste alla veckorna. Jag vill bara vara med honom. Det är då jag kan andas och inte känner lika mycket smärta. När jag kan hålla honom i handen. Han sa idag att jag var svettig. I handen alltså. Jag körde honom i rullstolen. Vi vet att livet aldrig kommer bli detsamma. Men vi vet fortfarande inte prognosen. Vi väntar på svar. Väntan, den där väntan när allt ändå bara pågår och livet som mamma, vän och syster pågår. I väntan är jag dotter, men också ansvars tagare. Jag har läst så många kataloger på olika sjukhus och jag skrattade till när jag fann mig själv läsa om vart man kunde vända sig för hjälp som barn. Jag insåg att jag inte räknas som barn i denna situation. Jag är ju alltid min pappas barn men inte inom vården. Jag ringer samtal, jag googlar om information. Min pappa, seglaren, äventyraren och min klippa, han säger till alla att jag är hans klippa nu. Att jag finns där. -Hon är bestämd och styr skutan, säger han. Jag känner mig sedd av honom. Jag är stark. Jag gråter. Jag kramas. Jag säger vad jag behöver av människor runtomkring mig, vad jag behöver för att vara klippan för min pappa. Mitt i allt som faktiskt känns övermäktigt och förjävligt och jag skriker absolut ofta rakt ut i bilen, men mitt i allt är jag så tacksam för människor omkring mig. Mitt stabila hem. Min bror, han är allt just nu. Det ändrades på en natt. Jag påminner honom om att han är så bra, så fin. Att jag uppskattar honom. Tacksamheten att vi är två. Vi gråter. Vi kramas. Vi åker samma hissar, fast i omgångar. Alla dessa hissar. Besöksregler och långa korridorer. En värld jag hade hoppats att aldrig bli introducerad i.
