Resa med NPF

Jag skrev tidigare om att vi gett Isabelle och Emelie i julklapp en hotellvistelse, två nätter på hotell Havsbaden. Vi har varit där flertalet gånger och även kidsen har varit där förut. Men snälla rara, vad trodde jag? Vi hade det jättemysigt och barnen var grymma MEN trodde jag att det skulle vara avslappnande för mig? Är jag trög eller bara lyckligt glömsk och tror att det inte ska suga musten ur mig att göra i stort sett vad som helst?

Jag har noll energi att hämta och även om det var så härligt i poolerna, barnen gick (sprang ej) de pratade lugnt och flöt mest omkring så är det ändå att man (jag) är på helspänn hela tiden. För att förebygga breakdowns och minska övergångar och de brutna rutinernas påverkan.

Bokade bord i ena kanten av restaurangen, med soffa då Isabelle mest tycker om det. Försökte förklara att "chickensticks" är samma som nuggets men på finare språk. Att de ska dela upp allt på tallriken. Gärna isvatten med isbitar i. Sitt still, ligg inte ner. Nej strunta i strumpor, klart vi ska följa med på toaletten, jag vet att pappret är annorlunda mot det hemma. Jag vet att det luktar starkt från tvålen, jag förstår att det är roligt att springa i korridorerna så fort man kan, jag vet att du vill gå direkt efter sista tuggan. JAG VET. Klart vi ska spela biljard, nej jag vet inte varför reglerna är såhär, jag vet inte varför just åttan är svart och varför det kallas för hel och halv när det är randig. Ja nu går vi och lägger oss. Klart du ska få melatoninet först. Borsta tänderna, nej vi kan borsta i hallen, ingen fara. Jag läser bok med dig i knät, precis som hemma. Jag ligger här en stund. Syrran är bredvid i sängen. Jag har nallen här. Sätter på månen. Jag vet den orangea är inte din favorit. Klart vi har lampan tänd, jag vet att täcket känns annorlunda, nej vi kan inte åka hem. Klart jag går med på toaletten, nej vi kan inte åka hem. Ja du får sova hos mig. Nej jag sover inte. Nej jag har fortfarande inte somnat. Jag vet att det är varmt. Klart vi går upp och tar av pyjamasen. Nej jag ska ingenstans. Lägg dig hos mig. Nu sover vi. Jag ska flytta armen. Försöker att inte andas på dig. Jag ska.

Hon vaknar tidigt på strålande humör och redo för en ny dag på världens bästa hotell! Kul, känner jag. Men det är kul, vi äter en god frukost och de får äta vad de vill hur mycket de vill. Så jäkla skönt att bara säga ja. Sedan hänger vi på rummet. De är pirriga, väntar på att poolen ska vara tillgänglig för barnen. Klockan slår 14.00 och då får de vara där ändå till 18.00 Lyckan! Vi badar timme ut och timme in. Båda kvällarna låg vi i poolerna utomhus med snön runtomkring, marschaller tända och fullmånens ljus som lyser. Havet ser svart ut och stjärnorna ses genom röken som sprider sig över poolens varma vatten. Fasiken vad vi njuter. Sedan ska vi gå upp. Väl på rummet brister det för Isabelle och mig. Vi bråkar, skriker och gråter. Blir vänner och livet går vidare.

Ny kväll på restaurangen och vi har bokat samma bord som dagen innan. För att underlätta de små sakerna vi kan. Barnen har redan innan bestämt vad de ska äta. Men det är ju det där med de jäkla strumporna. Och varför tar maten sådan tid. Till slut kommer den, idag hade vi surfplattan med. Tacka gudarna för den för vi balanserade humöret på en väldigt skör tråd. Andas ibland inte bara för att inte råka få allt ur balans. Det var så god mat. Isabelle åt lingonen, det gör hon aldrig. Hon är så trevlig mot personal, hon tittar sig omkring. Hon pratar och vill dricka vatten ur det fina vinglaset. Hon har klätt på sig sina finaste kläder som hon själv packat ner. Visst är det lyx? säger hon. Ja verkligen. De båda åt så bra att de skulle få efterrätt, eller de hade de fått ialf men sak samma. De bjöd på glassen för att barnen fick vänta så på maten. Tvårätters lyx.

Discoklädd och chokladsås efter glass, kan inte begära mer. Jag pratade med Isabelle tidigare på dagen, hur ska vi göra för att underlätta inför kommande natt? Du får lägga dig bredvid Emelie, du kommer somna. Om du vaknar så är det bara att direkt komma till mig. Ingen oro behövs, du ser mig, jag är vägg i vägg och vi har dörren vidöppen. Hon blev lugn, hon sov hela natten.

Sista dagen. Vi gick upp tidigt för att frukost när det fortfarande var få vakna. I stilla mak, äta och de ska minsann få ha surfplattan med till frukosten om de vill. Hon äter mer då. Hon testade både våfflor och frukter. Jag var slut. Jag grät tre gånger i bilen på väg hem. Bara tyst. Tårar som rinner och inget mer. Det är tufft för det blir så tydligt hur mycket svårigheter vi handskas med, att vi måste förbereda oss bättre, tänka på fler saker i förväg och att vi måste sänka våra krav mer. Dessa jävla strumpor, varför? För vem? Ååå jag bryr mig ju egentligen inte alla så varför tjafsade jag?

Nu kanske du undrar hur det går för hennes storasyster i det hela. Jo det går prima kan jag säga. Hon sover hela nätterna och märker inte av Isabelle, hon äter och är nöjd och badar och leker. Hon och Isabelle älskar att vara med varandra och de har varandras ryggar hela tiden, så som det ska vara. Emelie tycker nog att strumpor på Isabelle är väldigt onödigt och att om Isabelle inte äter upp våfflorna så ställer hon upp, vill Isabelle titta på surfplattan till frukost så frågar hon alltid om Emelie vill vara med henne. De har liksom deras grej.