Jag fick ett dm och svarar.Åh läste fina inlägget! ( En feberdag. ) Jag har en fråga, svara bara om du vill såklart. Men hur förstod ni att er dotter hade adhd och medicinerar hon? Jag har en dotter som alltid vart väldigt utåtagerande, alltså från 1, 5 år. Vi haft massa olika samtal med kuratorer osv för att få hjälp med hur hantera osv. Men eftersom det alltid fungerat bra i skolan och fsk ( vilket det ju ofta gör för tjejer, därav ingen diagnos förrän i vuxen ålder) så har aldrig någon tyckt att hon behöver utredas för adhd. Här är jag så kluven som förälder. Å ena sidan är det ju skitbra att allt funkar i skolan å andra sidan är det ju så mycket som är krångligt och bökigt och en kamp. Dock har det blivit mycket mycket bättre än förut . Men hur tänker man? Hur har ni tänkt?Först och främst vill jag säga till alla att FRÅGA PÅ! Jag sitter givetvis inte på alla svar men delar gärna med mig om vår vardag, hur vi gått tillväga och med tanke på att jag själv kom till läkaren första gången som 6-åring pga så ofta magont ( vilket såklart visade sig vara oro och ångest ) så har jag varit inom vården sedan dess. Lite har jag nog lärt mig genom åren och jag själv fick min ADHD diagnos 2016 som nybliven mamma. En dag på altan.När Isabelle kom sa Mauritz, som har två barn sedan tidigare, att de sover bara i början. Klipp till att Isabelle föddes och var vaken sina första dygn efter förlossningen. Vi har skrattat ofta åt dessa saker som han tänkt kommer bli lika med tredje barnet, haha, så lite vi vet ändå. Men alla är ju olika, dessutom hade ju Isabelle mig som mamma och det finns ingen likadan som mig. Hon och jag. Jag jämförde mig själv och mitt barn med andra, kompisar som hade barn i samma ålder osv, så som man gör inget konstigt, men kände ganska snabbt att jag inte kunde relatera till deras upplevelse i föräldraskapet i så tidig ålder. Hela mitt liv var anpassat efter mitt barn och inte bara någon som följde med och satt på höften. Det som för mig var väldigt skönt var att jag aldrig tvivlade på min förmåga, jag har aldrig känt att jag inte kan eller vet vad som är bäst för mitt barn. Men jag såg hennes behov och jag känner henne bäst. Detta är Busabell som hon även kallas. Vi kunde inte gå på restaurang och äta, för hon kunde inte ammas när det var mkt ljud runtomkring. Hon var väldigt vaken, glad och aktiv men behövde saker på hennes vis. Inte för att jag kände att hon var trotsig utan för att det bara inte fungerade annars. Hon visade redan som 1 åring att hon inte trivdes i stora folksamlingar och när vi hade kalas hemma så ville hon helst vara i sin storasysters rum , med mig, själv. En utforskare av rang.Detta och mycket annat ledde till att vi prompt ville ha en dagmamma. Tryggheten med en liten grupp, liten personalomsättning och en relation till hennes pedagoger. Sedan tror vi stenhårt på Ur och Skur så det fick det bli. Jag ringde, besökte och sa något i stil med "Vad behöver jag göra för att Isabelle ska få börja här". Hon började där när hon var 18 månader. Det var en dröm för henne, det var rutiner, fasta platser och en dagmamma som satt på otroligt mycket kunskap. De kunde anpassa sig efter Isabelles behov, som att hon inte kunde sova ute, det var fågelkvitter och blåst vilket gjorde det omöjligt för henne att komma till ro. Hon sov själv i en vagn i ett rum med stängd dörr inomhus. Ett stadigt sällskap på alla kvällspromenader.Jag har alltid tyckt att hon kan visa tydligt vad hon vill och inte vill, på ett eller annat sätt och när dagmamman sedan stängde pga olika orsaker och det bara var en termin kvar till skolstart så skulle Isabelle gå på en förskola. En termin, med nya pedagoger, nya lokaler och inte alls rutiner eller den trygghet som hon väldigt tydligt behövde. Hon var hemma med mig nästan hela denna termin. En semesterlirare som är van att cruisa.Så skulle skolan börja och jag bokade in ett möte med hennes kommande fröken, rekommenderar absolut att göra det om du har någon oro eller funderingar. Jag berättade om mitt barn, att jag hade tänkt att göra en utredning och förklarade vissa av hennes behov. Jag vet ju att hon har koncentrationssvårigheter och föreslog tex en plats nära tavlan och långt fram. Skolan startar och hon vill självklart inte gå dit. Men vi har, peppar peppar, en otrolig fröken. Men nu kände jag att en utredning behövs, vi måste få vetskap och kunskap och Isabelle behöver det. Den första terminen i skolan var min värsta och såklart Isabelles, jag hämtade ett barn som "varit exemplarisk" hela dagen och så fort hon bara såg mig på skolgården så rasade det. Totalt! Skrik, gråt och orken var borta. Jag fick börja hämta med bil för att ens få hem henne. Sedan var hon arg på mig resten av dagen. Varje dag. Det är så typiskt, bara för att hon var tyst och inte utåtagerande i skolan så "går allt bra". Hon åt inte mellanmål för hon vågade inte fråga om hur hon skulle göra. Det var för många smörgåsar att välja mellan. Hon kunde sitta tyst på berget för hon visste inte vad hon ville leka på fritids, men vad bra? NEJ det är inte bra. Ni vet det finns inget dåligt väder osv.Jag har varit väldigt tydlig med all personal hur Isabelle är, att hon måste mötas upp. Vi har löst egna rutiner för henne och jag har visat både personal och Isabelle att jag finns här, jag följer upp och jag löser ALLT. För i skolan ska hon gå, så är det bara. Själva skolan går också väldigt bra, hon älskar det. Rutiner, tydlighet, fasta platser och instruktioner. Hon älskar matte och att läsa, rita däremot, jävulens påfund om du frågar henne. Men så kommer raster och fritids. Där tar det stop med det roliga. Hon har massor av kompisar men föredrar en. När hon inte är där, aj aj. Men vi tar en dag i taget,har bestämda tider men eftersom det ibland blir för mycket så blir det kortare dagar. Jag vet att det tur i oturen fungerar för oss, vet inte alls hur det hade sett ut annars. För hon får kämpa, att gå 8.00-15.00 varje dag är så tufft för henne. Kan vara så svårt att förstå då hennes storasyster älskade fritids och ville vara kvar så länge hon fick men vi är ju alla olika, det är sedan gammalt. Står gärna framför kameran, eller hoppar in framför.Jag tog tag i att skriva en remiss själv. Jag kontaktade hennes gamla dagmamma och hon skrev utlåtande, finns speciella formulär. Jag pratade med andra vuxna runtomkring Isabelle och gjorde som en kartläggning. Meddelade hennes fröken att jag dragit igång detta och gick via Alva Barnklinik som vi haft kontakt med genom åren pga att Isabelle också haft magbesvär och från dem kom vi till Prima och där gjorde vi sedan utredningen. Vi vart först också erbjudna en föräldrarkurs " Trotsiga barn" vilket var en sån jävla räddning för oss när det var riktigt jäkla tungt. Vi ändrade vårat sätt att hantera vissa situationer, sänkte krav och ack så mycket mindre konflikter. Vi fick verkligen jobba på vårt föräldraskap och aktivt förändra hur saker gjordes och vårt synsätt på "hur det ska vara". Isabelle har varit väldigt delaktig i hela processen för det har funkat för oss och henne att tala om nästan allt, alltså på en nivå som passar henne. Alltid utmana.Vi har läst böcker, pratat om andra vi känner med diagnoser och även låtit henne bestämma vilka hon vill berätta för, hur hon vill berätta och även försökt lyfta detta som något normalt, vi pratar aldrig om det som något negativt mer att "nu agerade du såhär, det är för att du har autsim". Vilket fungerar toppen, hon får en förståelse för sig själv och vi kan jobba framåt med saker som vi behöver jobba på. Hon fick diagnosen autism och ADHD. Vi bjöd hem hennes morföräldrar på middag och vi fikade och hon fick berätta detta själv, på Prima fick hon ett Diplom efter utredningen och detta visade hon såklart stolt upp. Vi har pratat om grannar som vi vet har tex ADD, släktingar som har ADHD eller kompisar. Det är så vanligt och jag tror starkt på att vi måste bara kunna prata om det med varandra, andra och finnas där. Sprida kunskap och inse att vi alla är olika, diagnos eller inte. En hand på relingen det är sedan gammalt.Vi har valt att inte introducera medicin just nu, framförallt för att det då är ADHD medicin det gäller och vi känner och tror att det är den som drar henne utåt och framåt, den som gör att hon går och leker med kompisar, älskar att hitta på saker och utmanar sig själv. Den som gör att hon har en nyfikenhet och ett sprudlande. Om vi medicinerar mot ADHD så kommer inte bara koncentrationen kanske bli bättre, impulserna mindre utan även de saker som vi ser som positiva i hennes fall, de som gör att de typiska autistiska dragen inte tar över som kanske hämmar hennes sociala förmågor som hon ända har just nu. Men det är som sagt hur vi tänker nu. Däremot är vi väldigt intresserade av att testa melatonin, eftersom hon har så otroligt svårt att somna. Men just nu är vi bara där vi är. Vi vet vem som kör.Jag är så glad att vi tog tag i detta, hur det en hade slutat. Vi har lärt oss massor och lär oss dagligen nytt, ibland är det skitjobbigt. Men jag känner att vi tog tag i det i rätt stund, vi vart rekommenderade att vänta faktiskt men jag sa vänligt men bestämt nej, det ska ske nu. Och läs, läs på internet om olika diagnoser, följ konton på instagram. Allt som du känner att du behöver för att kanske "få kött på benen". Jag bara visste, hon är så lik mig, men värre på alla vis, hon är roligare, argare och liksom mer drag i. Jag tänker att den dagen då det inte går lika lätt på lektionerna och hon kanske kommer behöva andra slags anpassningar, ja då är vi redo.
