Gnäll klag och gnäll. Fy fasiken, jag skrev i storys att jag känner mig helt fast här. Jag bara sitter och typ stirrar? Vet inte ens vad jag gör. Har sett The Crown. Går och lämnar på skola och hämtar, det är ungefär det jag lyckas med just nu. Men det var mångas om dmade mig att de känner likadant. Det är inte alla som pallar åka på mysiga julmarknader på helgen, pyssla fina rosettljusstakar, baka lussebullar med den godaste mandelmassan och samtidigt ha den sjukt snyggaste outfiten till kvällen när de har barnvakt och ska ut med sin partner och äta den där 7 rättersmenyn med specifikt utvalda viner till varje tugga medans midjan mirakulöst inte rör sig en centimeter utan snarare tvärtom den bara drar ihop sig av de där silvriga paljetterna som sitter snyggt över tuttarna som bh-löst är på plats lite casuall. JAG vet att det inte är såhär för merparten, men fasiken ibland känns det som det och jag tänker att visst måste man väl få gräma sig lite när livet är motigt. Motigt på en human nivå, men ändå! Alltså vi mår ändå bra, skolan tuffar på för kidsen, Mauritz håller på att starta upp sitt företag och ja, det lunkar på. Men vart faan är livsgnistan? Det har varit så mörkt, blåsigt och någon tog allas energi? Känns som att vi kämpar på i vardagen med alla måsten och sedan kommer helgen och jag är glad om vi inte tjafsar om vem som ska laga middag och kanske ett av två badrum skuras. En dusch sker och jag får på mig byxorna som mirakulöst krymper hela tiden fast jag absolut inte ätit några hembakade lussebullar med smörigt innehåll som är så god att man bara måste äta två. Barnen har vuxit ur sina vinterkläder och den privata ekonomin hänger på en skör tråd vissa stunder. Prioriteringar, right? Vi valde att ta ut sulan på ett par skor så funkar de en säsong till. Stäm mig rå eller tacka mig för ett ypperligt tips. Borde jag fortsätta ranta på eller känner du att du är mättad? Jag sitter ialf stadigt kvar här i soffan. Det syns att någon bor här. Fantiserar om en energi som ska ta kidsen ut och åka skridskor men jag känner nu att jag ger upp redan innan för vi vet ju alla att det är en av de mest krävande aktiviteterna med barn och är det kanske den som också ger minst belöning för en själv som vuxen? Alltså fryser om fingrar, skridskor som är stela, det är alltid någon som grinar, lite nervöst över att någon ska drutta ( skulle aldrig åka till en ishall har endast åkt på sjö och hav) sedan är det en oskön hjälm, hunger mm. Helt otroligt, nä ni ser ju. Men är ju iof något av de bästa minnena jag har med mina föräldrar, jag hade på riktigt overall med flytväst över och hjälm över en gigantisk mössa. Så smart och jisses vad mäktigt det kan vara att åka på havet. Åter till att sitta hemma och stirra. Känner som att jag inte ger mitt barn allt jag vill ge henne. Jag ger inte mig själv allt jag vill ge mig heller, inte på långa vägar och nu menar jag inte materiella ting utan mer livets goda. Jag vill dra på en klänning, äta gott och inte behöva tänka på morgondagen. Jag vill ge mitt barn upplevelser och glädje. Jag är tacksam för tiden vi har tillsammans, missförstå mig rätt, för tid har vi. Men ibland är det motigt att ha tiden men inte orken. Vet att jag absolut inte är ensam om detta och vi alla har det väl på olika vis, andra har inte tiden istället och då kanske inte orken heller. Sak samma. I morgon är en ny dag och då kanske jag stirrar på en annan vägg. Min pappa som åker skridskor med Isabelle så som han alltid åkt med mig.
