Så sur! I torsdags var jag bjuden till Chapmansgatan på vernissage. Midnatt och Kakan Hermanssons samarbete lanserades. Jag var så pepp, ni vet planerat en outfit innan, löst allt på hemmafronten, sov middag på dagen för att försöka få till energi... men något kändes inte bra. Jag tog ett bad för kände mig frusen. Men det gick inte åt det håll jag ville. Jag var helt skakig och slut. Vägrade erkänna! Började laga middag i morgonrock för att inte lukta mat om mina kläder på kvällen. Mauritz kom hem och jag kunde inte ens vända mig om från spisen, jag visste att så fort jag ser på honom är det kört. Då kommer det rasa. Jag stod så en stund medan han frågade hur det var? Då sprutade tårarna. Jag orkar inte. Jag vill inte vara sjuk. Jag klarar inte ikväll. Han föreslog att köra in mig. Att han kunde gå med. Hade jag haft en gnutta i mig hade vi gjort så, men det fanns inte, jag var helt skakig och det fanns inget som orkade hålla ihop. Lite surt men kollade in alla fantastiska bilder besökarna hade tagit. Det är trots allt två favoriter, Midnatt och Kakans keramik. En kombination så härlig och dessutom stylat så förbenat operfekt perfekt. Ofult som Kakan kanske skulle uttryckt det. På vinsläpp.
