Omvärlden.

Kan vi bara sätta oss och erkänna att det är så mycket som är skit just nu. Världen är fruktansvärd och jag vet inte vart det ska sluta eller ens börjar. Allt som sker runtomkring är bara fel och allt prioriteras på det mest sjuka vis och mitt i allt står jag och känner mig helt handfallen. Vissa stunder är bara mörka och jag fastnar i att läsa alla nyheter och se på alla videos, alla delningar osv. Andra stunder lever jag som i någon slags ignorans, inte att jag ignorerar att det sker krig, svält och klimatkatastrofer mer ett ignorerande i själva vardagen. Som att det känns maxat i huvudet och jag vet varken in eller ut. Här tuffar vi på och det vankas Lucia, mat ska lagas och huset ska städas precis som vanligt och jag känner mig ful i håret. Det känns så konstigt att vi kan ha så många tankar i huvudet samtidigt, att kunna reagera och känna så mycket på samma gång. Jag kramar min dotter miljarder gånger om dagen, jag ser och jag hör. Men är det såhär det kommer vara nu, krig runtomkring? Män som bara gör sitt och skiter i allt och alla. Miljön som hamnar längst ner på prioriteringslistan och vi kämpar på med vår källsortering medans jag ser på tv hur de bränner däck i bästa tv-tid för skojs skull medan någon ska gissa hur lång tid det tar innan det smäller? Jag vet att allt inte är svart och vitt, men just nu är det jävligt grått.