Nu sitter jag i soffan hemma, igen. Med en stor tvätthög framför mig och tänker på alla er som jag vet känner igen sig. Jag älskar när ni skrattar med mig åt vardagens alla måsten, skit och saker vi har för oss. Både roligheter, tokigheter och satans tråkiga saker. Världsliga men ändå konstanta och pågående just nu. Finns så mycket roligare saker men tvätt ska ju ändå tvättas, disk ska diskas och barnen roas. Just nu roar jag ett barn med en tv och den andra med en surfplatta. Bra va? Men jag måste ju också ha tid med att skriva här, på min skärm. Plus att den jäveln som bestämde att vi ska ställa om klockan kan ju komma hit och börja gå upp med min dotter som numera vaknar 05.45. Som en klocka, såklart. Vårt larm ringde ju 06.45 varje morgon. Någon som vill fortsätta läsa mitt gnäll? Nä det hela startade ju med att jag är glad att DU läser. Känns ibland som jag skriver för... jag vet inte. Har ingen aning om hur många som läser. Sak samma, ni som läser är underbara och jag blir så glad att ni uttrycker glädje över att jag finns här och sitter i samma båt som er. Igenkänning, det var faktiskt ett av mina säljargument för min blogg till Allers om jag ska vara ärlig. Jag vet att vi är många som mig. Vi kör på liksom. Så det jag ville säga är väl tack, tack så jättemycket. Jag i bilen, i biltvätten. Kul.
