Peppar peppar, jag brukar inte ofta vara sjuk, asså sjuk sjuk. Men oj så in i vassen jag fick sota för det nu då. Jag vaknade en natt vid 01 och kände sån smärta i halsen, käken och upp i öronen. Satfläsk, gick upp och tog värktablett och sa till Mauritz (som är vaken vid dessa rimliga tider en helg till skillnad mot mig) att jag håller nog på halsfluss. Ni vet när man bara känner i hela kroppen att nu är det inte som det ska. Den natten sov jag inte mycket och sedan har jag legat i fyra dagar med runt 39,5-39,8 grader. Det gör så ont i kroppen, är det nu jag ska erkänna att jag typ ville åka hem till min mamma och bli ompysslat? Asså att vara sjuk och behöva ta hand om andra är liksom inte ok. Isabelle avskyr att jag är sjuk, kul va? Att jag på något vis ska trösta henne för att jag är sjuk. Jag vet att hon har så svårt med förändringar och när rutiner bryts samt att sätta sig in i andra personers situationer, men det gör det inte lättare, fast jag vet det. I måndags när hon skulle till skolan ville hon ingenting och jag var ett vrak, ett vrak som kände att alla barn måste till skolan och jag måste få vila. Emelie skulle lämna Isabelle men det gick bara inte, jag tycker på riktigt synd om henne, för hon vill, hon ville så gärna att Emelie skulle lämna henne men det gick inte att hålla ihop allt för henne. Så jag grät, hon grät och ja, jag lämnade Isabelle iklädd pyjamas med likblek uppsyn. Jag hade mailat hennes fröken och förklarat läget. Sen sov jag tills Emelie kom hem med Isabelle någon gång vid 15, sen sov jag typ tills idag, onsdag. Bara skyhög feber och en hals som inte är mysig om vi ska uttrycka oss trevligt. Isabelle gråter dagligen för att jag är sjuk och inte är som vanligt, jag förstår att det måste vara så jobbigt att jag bara ligger här, skojar inte, gör inget och är inte "mamma". Tänk vad det kan ställa till det ibland. Men idag känner jag att det har vänt, jag tänkte nämligen på inredning idag och om inte det är ett friskhetstecken, då vet jag inte vad. Jag har haft ett sällskap dessa dagar, en Doris som har hållit mig varm och liksom boffat lite på mig för att se så allt är ok, så tolkar jag det ialf. Jag var lite orolig innan hon kom när folk sa det att ibland är katter inte så gosiga, alla tycker ju inte om närhet på det fysiska sättet. Vilket såklart är rätt, hur kan en veta det innan. Men för oss som absolut var gossugna så har det känts otroligt att vi har en liten klappsugen kattunge som tar alla chanser hon kan att få vara nära. Här sitter Mauritz med henne i famnen, hon ligger som en liten degklump med magen uppåt och bara suger i sig myset.
