Jag har aldrig varit någon speciell djurvän som man brukar säga, inte ovän heller utan bara noll intresse typ. Jag kan se hundar, katter osv och känner inget behov av att klappa, prata eller närma mig dem. Jag älskar fåren och lammen, jag kan tycka om att rida men besöker jag kompisar med hund eller så, ja då är det inte jag som går fram till dem om vi säger så. Två som hänger stadigt.Isabelle är tvärtemot, när våra kompisar hälsar på och har hunden med sig så tittar hon först på hunden och hälsar och SEDAN på vännerna. Men vi är alla olika. Nu till att vi började prata om att vi kanske skulle ha ett djur. Mauritz är uppvuxen med papegojor, höns, kaniner, hundar, fiskar, sköldpaddor och jag vet inte vad mer. Men för mig har alltid även resandet varit en grej, jag älskar ju det och vill inte vara bunden hem. Djurvakter har vi inte så att det skriker om det, mina föräldrar reser så mycket och är så upptagna pensionärer att jag knappt får barnvakt. Jag inspekterar Doris på nära håll. Aldrig upplevt!Men de senaste åren har ju resandet tagit en annan form, vi flyger inte längre, vi stannar inom Skandinavien och David är faktiskt så stor att han är hemma själv om han inte vill resa med. Alltså har de praktiska parametrarna ändrats. Två nördar.Så var det ju det där med att ha ett djur i hemmet.. kommer jag bli knäpp av att inte ha det stilla? Kommer något mer pocka på min uppmärksamhet? Kommer jag tycka om djuret? Jag började med att skriva till lite folk med just katt och de lugnade faktiskt mina tankar. Isabelle har som sagt alltid haft djur runtomkring sig och uttrycker ett sådant givet behov av att ha dem nära sig. Sakta men säkert började vi lyfta möjligheten och diskutera den öppet här hemma med barnen. Vad det kommer kräva, att det kommer kosta och därför får vi prioritera annorlunda. Det är ett gemensamt beslut och alla måste hjälpa till med vård och omsorg. Vet inget gulligare en henne på rygg.Nu har Doris varit hos oss i 9 dagar och jag är helt kär. JAG! Det är en familjemedlem som saknats oss. Hon skänker ett lugn till Isabelle och ger henne en lekkamrat så fort hon vill. Jag får sällskap på dagarna och faktiskt det mysigaste jag vet är tydligen att ha en katt vid fötterna. Till och med vår tonåring har smält och har plötsligt dörren öppen. Emelie är nog den lugnaste, som att vi alltid haft en katt. Isabelle går alltså upp tidigare en mig nu, klär på sig och bäddar sängen för att sedan gå ner och leka med Doris innan frukosten. What? Jag brukar få lyfta upp henne och klä på henne för att hon inte har varit kapabel till att gå upp. Nu får vi ju se hur länge detta håller i sig men var dag är en gladare mamma som njuter via sitt barns glädje. Inte omysigt att ha en vilokompis. En del undrar hur mycket det kostar och vi var ganska inställda på att vi gör som vi alltid gör, kör vårt race och så hoppas vi det går bra. Hittills är det inga konstigheter. Vi har en bondkatt och hon kostade lika mycket som två storhandlingar på Ica maxi ungefär. Sedan har ger vi mat på våra fat, loppade skålar och testar vad hon helst vill äta ur, Isabelle har lärt oss att de vill ha vida skålar så de inte nuddar med morrhåren när de äter. Vi pysslar ihop olika leksaker, en bambupinne med ett snöre och ihopsatta kartongbitar funkar prima. Så tog vi en linneservett och gjorde till boll med ett annat snöre. Så varierar vi med lite andra saker vi hittar på från våra lådor. Självklart är hon försäkrad och det kostar med stor försäkring 140:- i månaden tror jag. Det är ju rätt överkomligt! Kärlek kostar ju inget och maten är basic för kattungar och deras behov, så jag tror att det kan vara svindyrt med katt, en raskatt och om du tänker köpa allt nytt osv, men snälla rara, har ni gått in på MP och kollat utbudet? Inte heller en lekkompis.
