Första mötet med Doris.För 36 dagar sedan hälsade vi på några kattungar. Vi föll pladask för en av dem. Ni vet den där lite blyga och försiktiga som hade så gullig ojämn teckning i pälsen och bara såg sådär -"Hej vill ni vara min nya familj"-ut. Sedan dess har vi haft nedräkning för att få hämta Doris. 29 oktober och påväg hem till oss. Jag tror det tagit mer på mig en vad jag räknade med. Jag har liiite svårt att ge mig in i saker halvhjärtat, alltså nu har det gått så mycket tankeverksamhet åt detta och mental förberedelse att jag kommer behöva vila tillsammans med denna kattunga varje dag. Det känns så stort, jag är en kattmamma! Jag kommer med 99% säkerhet bli rätt knäpp. Vi tror detta kommer bli så jäkla bra för oss som familj. Isabelle älskar ju djur mer en människor, det är ju förståeligt ändå och det ger henne ett lugn och ni vet hur vissa bara är menade att vara med djur, japp det är hon. Jag kommer kanske få en ny bästa kompis? Som jag kan snacka med när jag är själv om dagarna. Ni hör ju jag är ju galen redan nu och Doris har nu varit hemma hos oss när jag skriver detta i 140 minuter. Så det var den stora händelsen som jag nämnt någon gång. Väl hemma och precis öppnat buren.Vi har nu en katt. Kattmänniskor. Jag trodde aldrig att detta skulle ske men efter att ha blivit bearbetat och antal timmar med google som hjälp samt vänt mig till flertalet kattägare på instagram (tack @fannygrejar och @saffiies för att ni svarade på mina frågor) så kände jag mig helt säker. Så efter sommaren startade processen och nu är vi här, den 29 oktober med Doris i vårt hem. Bordet kommer nog bli ett bra kattställe.
