I fredags vart det sådär tokigt som det ibland blir. Jag tror att liknande situationer i olika grader uppstår hos de flesta så jag lägger inte mycket vikt vid att skit händer. Men jag hade tagit med Isabelle och hennes bästa kompis hem redan klockan 13 och även om jag inte gör mycket så är det energikrävande. Sedan vid 17 kom David hem hungrig och på dåligt humör så han tänkte snällt nog börja laga middag, raggmunkar. Mauritz kom hem i den här vevan och kanske inte var strålande han heller. Strax efter att David börjar steka hör jag bara lite muttrande och sedan går han ut från köket och säger att han ger upp. Mauritz kliver in och ska ta över men det tar typ 10 minuter sedan skickar han iväg stekpannan i vasken och säger att han köper pizza istället. Jag tycker detta är onödigt och förstår inte hur svårt ska det vara att steka?! Men han smäller igen dörren och typ säger -Ät något! Han tycker alltså att jag är grinig och jag tycker han. Men jag äter väl något då. Han och barnen äter pizza varpå Mauritz efter sista pizzabiten reser sig och går fram till mig och böjer mig i en klassisk filmkyss. " Jag är tillbaka" är allt han säger. Så, vad kan vi lära oss av detta då. Typ planera innan om vi vet att det blir mycket. Hjälpas åt, inte skylla ifrån oss mm. Men vi vet ju alla att detta med all sannolikhet kommer ske igen och barnen kommer därmed alltid att kunna äta pizza i tid och otid.
