En nyårsafton

Vi fixade oss hela familjen om fem och begav oss till våra vänner där vi årligen firar och jag har nästan årligen firat med dem sedan 17 år tillbaka, den ni. Men nu är det liite annorlunda nyårsaftnar sedan det kom barn med i bilden må ni tro. Vi skulle vara där 18.00 och en riktig jäkla pangmiddag hos dessa gourmander var såklart i görningen och peppen var maxad på just detta från mig. I bilen på vägen dig säger Isabelle att hon mår illa för Davids parfym är så stark. Inget ovanligt. Vi kommer fram säger hej och Isabelle slänger sig på deras poledancestång som vanligt, snurrar lite och sätter sig sedan på golvet. Hon säger att hon har ont i magen. David och Emelie har redan börjat dricka julmust och alla är glada. Mauritz följer med Isabelle till toan. Strax efter säger David att han hör att Isabelle ropar efter mamma. Ovanligt tänker jag, NOT! Går dit och ser att hon sitter förtvivlad och skakar och har jätteont. Jag bestämmer snabbt att jag åker hem med henne. Så inom loppet av 20 minuter har vi åkt till nyårsfesten och är på väg hem igen. Tur att det är 7 minuter med bil mellan hus och hus. Hon blir genast bättre till mods i bilen och jag tänker att hon fick nog panikångest. Men väl hemma tar det 3 minuter och dags att gå på toa igen. Ja ni kan nog förstå hur resterande av denna natt såg ut.

Annars kan ni fortsätta läsa här om hur vi kom hem och hon blev riktigt magsjuk och katten ville sitta på Isabelle eftersom hon alltid vill vara nära henne när det är något som inte stämmer. Hur jag får slänga ut katten från badrummet som då skrapar på dörren och jamar. Smällare smäller ute och katten blir livrädd, Isabelle blir rädd för att Doris blir rädd. Och där står jag, stabil som satan och vill bara tvätta bort sminket. Jag fick en sån känsla av att det var väl själva faan, klart det skulle bli såhär. Preppade för det värsta och klorin, hink och toapapper i hand så bäddade jag ner oss båda i sängen. Bort med gardiner, matta och allt typ. Men tappert barn, såklart som alla, kämpade på genom natten. Nu sitter vi här 1 januari och Isabelle har fått en jordgubbsklubba. Gott nytt år då.

Precis innan smällen. Ja juste, jag lämnade familjen i en panikhast med Isabelle då vi först trodde hon var orolig och hade ångest. Och eftersom jag så väl kan känna igen den känslan och att det sätter sig just i magen så bara tog jag kommando och drog. Jag tog ju bilen såklart. Varav Emelie, David och Mauritz fick gå hem de där 7 minuterna som det tar med bil, alltså cirka 40 minuter med gång. I endast jackor och inga andra vinterkläder i -3. VAD BRA ALLT BLEV!