Tur eller otur i lotteriet när det gäller familj och släkt det är verkligen något man kan grotta ner sig i. Men jag fick en vinstlott, ialf om en prioriterar uppskattning, värme och stöd. Det gör jag! Jag är nära både min far och min mor och vi hörs nästan dagligen. Jag tänker att det säkert blir lite extra så med tanke på att jag, deras dotter, lever med psykisk ohälsa. Något som de givetvis lever med genom mig. De båda har väldigt bra relation med mitt barn och det är viktigt att ses ofta för att upprätthålla relationen med de mindre. När jag var föräldraledig gick min mamma ner i tid på jobbfronten och så gott som varje onsdag så sågs vi. Det är banne mig kärlek. Sedan är det ju faktiskt så att vi alla prioriterar att ses och höras vilket givetvis inte alltid är lätt, det krävs engagemang från allas håll och jobb för att upprätthålla relationer.På somrarna så kommer ofta min mamma och hennes man Roffe till vart jag och min familj nu befinner oss. De flesta somrar hyr vi en stuga i vackra Mellbystrand och då kommer de med sin husbil tutandes och stannar några dagar. Denna sommar åkte vi till Mauritz bror i Verdal utanför Trondheim. Ja men då dök de upp där för ett besök. Förstår ni den lyxen? ( om man trivs ihop såklart, faan vilken mardröm annars).Här är han, mannen, myten... nä men min Mauritz. Jag var så rak och ärlig när vi började dejta och han stod kvar. Lyllos honom. 2016 födde jag Isabelle, vår dotter. Eller vad hon nu väljer att identifiera sig som återstår väl att se. Just nu är hon mest Tiger eller något annat djur. Åter till mannen, det är så otroligt häftigt hur en kan leva med en människa och känna att vi fasiken växer som personer båda två och lär oss om och av varandra. Sedan att han får mig att skratta högt varje dag, det är allt. Klart vi bråkar, vi är ju inte sjuka i huvudet, men våra största bråk och tjafs är om den där konstanta matlagningen och vad vi ska äta. Ett av mina värsta och svåraste saker att få fungerande rutin på och tydligen längst ner på hans intresselista också.Livet med någon som (mig)som är både högt upp som tusan ibland och riktigt långt ner stundtals, det är inte alltid så lätt. Balansen, vara den som står stadigt och stabilt och inte rubbas. Jag kan inte föreställa mig det, samtidigt som jag är den knasigaste och troligen den som initierat flest utflykter, resor och aktiviteter. Tänk, innan mig hade han aldrig vandrat i fjäll, varit på SPA eller rest utanför Europa. Han var ju iof tvåbarnspappa när vi vart ett par, men ialf.Systrarna som delar brythjärta och kallar varandra för bästa vänner. Undrar om det är en sådan relation man bara kan få när man lever ett varannan-vecka-liv, har exakt rätt personlighetskrockar och samma intressen? Det har jag inget svar på men dessa två har den relationen. Systrarna har pysselstund med mig.Emelie är min bonusdotter och jag kom in i hennes liv precis innan hon fyllde 2 år, förstå att hon inte vet något liv utan mig. Det är stort för mig. Hon är så olik mig, lugnet själv, stillsam och tycker om att bara vara och verkar på riktigt kunna njuta av det. Gör saker sakta, vill inte gunga högt och kollar några extra gånger innan hon går över bilvägen. Emelie kan stanna upp och plocka blommor och fota vackra kvällshimlar och skicka på sms. Ibland driver hon mig till vanvett, ibland jag henne. Men det är väl det som är grejen när en älskar varandra. Alla känslor finns där och man står kvar i alla lägen.Jag har en bonusson också, David, han kan jag nog räkna på fingrarna hur många bilder jag har på. Inte för att jag inte vill, mer för att han duckar eller går ur bild. Så kan det vara, han är lika underbart jobbig och härlig ialf. Det är så galet kul nu när han börjar bli stor, större. Han fyller 15 år i år och det är liksom en människa, en vi kan diskutera livet med och som är riktigt rolig. Ironi är hans grej och det ska jag inte hymla om att jag gillar. Men ack vad vi bråkat genom åren, ni vet när man som tråkig vuxen bara vill deras bästa och inte ger sig. Då kan det bli höga röster och någon som rymmer hemifrån. Men stadigt står vi och ingen av oss ska ju någonstans egentligen. Jag vill tro att vi delar med oss med varandra när det verkligen gäller och det var ju ändå jag som gick med honom den där första skoldagen i förskoleklass, i samma skola där jag nu skolat in min dotter. David hämtade Isabelle i förrgår från skolan, nu vill hon bara att han ska hämta. Jag förstår henne, men också honom om han inte riktigt känner likadant. Men visst värmer det i mig när hon springer efter sin storebror barfota ut på gatan och ropar att hon älskar honom och att han är den bääästa storebror som finns och han ropar tillbaka -Jag dig, du är den bästa lill-lillasyster som finns.Isabelle är den galnaste, tokigaste och roligaste jag vet. Tur för henne brukar jag tänka. Hon har alltid varit så förbannat gullig och bestämd, en riktig jäkla personlighet. De sa på BB att "väck henne för mat var tredje timme", HAHAHA, måste inte barnet sova för att bli väckt? såhär sju år senare så sover hon fortfarande inte hela nätter. Så frågan är om ni tror att jag gör det?Jag har en storebror som jag alltid sett upp till, typ mer en jag vill erkänna. Han är en sån där typisk storebror som retas, kivas men också otroligt beskyddande om mig. På det där fina viset att han bara vill att jag ska må bra och ta hand om mig. Vi ringer varandra när vi sitter själva i bilen, sådär till och från affären. När vi behöver stöd eller bara vill snacka skit om våra föräldrar. Satan vad glad jag är i honom. Han och hans magiska fru Frida ( I know, samma namn) är sådana vi bara hänger med, ni vet sådär okonstlat. När lunch blir till middag och man ligger på soffan, kan öppna skåpen och ta sig för. De har mina två favoriter till brorsbarn. Mina ända, men ändå. Älskar dem innerligt och deras relation till mina barn är något av det finaste jag vet. Morfarn på Ornöfärjan med syrrorna Min far, kapten, äventyraren och ja morfarn. Han har inte heller mycket tid till att sitta still, om det inte är på segelbåten, framför brasan eller kanske i bilen på väg någonstans. Här står han med mina tjejer på Ornö-färjan. Vi ska hälsa på min farfar som är på landet och givetvis ska vi bada i havet. Min pappa är den där som jag har en pågående växande relation med, vi lär oss fortfarande att kommunicera och det bästa är nog när vi är på resande fot, sitter i bilen och bara kollar ut genom bilrutorna, då kan vi prata som djupast. Han är så gullig som skickar bilder när han är ute med båten eller på någon utflykt, han skriver alltid "Gissa?" så försöker jag lista ut vart han är denna gång. Och folk undrar varför jag vill se saker, göra saker, upptäcka. Det undrar inte jag. Lilla kapten och morfarn ute till havsSå var det den där utbrändheten... Den som förstör precis allt. Men den kommer vi till. En av alla mina viloplatser
