Allt blev svart. | Frida Lehtinen

Det har pågått ett tag. Vi har pratat om något men inte vetat vad. Jag och min bror började bli fundersamma i höstas. Det är något med pappa sa vi. Något känns annorlunda men vad är det. Jag tänkte att han börjar bli äldre nu. Han har passerat 70 och han började se dåligt. Men det var något annat. Våran så livfulla människa till far. "Hoppa ner i poolen" ropade han till mig.Jag svarade bitskt "Är du dum eller?" Jag hade en handduk om mig och gick bredvid poolen på inomhusbadet men vad han inte visste var att jag hade dragit ner baddräkten under, för att inte få ont i magen, så som jag alltid fått av blöta badkläder. Hur skulle han vetat det, pappa ville ju bara att jag skulle ha kul och bada. Jag var 12 år och en känslostorm. Vi var ute med båten och det var sommar, det var bara jag och pappa. Pappavecka på sommarlovet. Vi rodde i träjollen tillbaka till båten efter badet och det duggade. När vi kom tillbaka till båten sa min pappa till mig på skarpen att sådär talar jag inte till honom. Jag kommer ihåg hur jag skämdes men jag bad inte riktigt om ursäkt. Jag kommer ihåg nästan alla gånger jag och min pappa har bråkat eller varit oense. De sitter i mig och jag minns hur vädret var och detaljer från omgivningen. Men bara med honom. Han har varit min människa på många olika sätt och jag för honom. Vi har haft en nära relation men långt ifrån okomplicerad. Men jag har alltid kämpat för relationen vilket gör den så värdefull, den är något jag lagt ner min själ i. Min pappa och jag, så olika men ändå så lika. Det började i höstas, vår känsla av något som inte riktigt stämmer. Hur säger man det? Du är annorlunda men jag vet inte hur. Hur vi hamnade där vi är idag är spelar egentligen ingen roll. Men vården har försummat min pappa, inte lyssnat och jag är arg. Måndagen den 5 februari åkte jag med min pappa till akuten. Det står 15.24 på första nummerlappen och det var ett traumatiskt dygn med en sorglig insikt om hur vården ser ut i Sverige och alla brister den besitter. Klockan 10.45 tisdagen den 6 februari är vårt första möte med en läkare. Han säger att vi är på fel plats. JAG VET! Säger jag, men vi måste få hjälp och ingen annan hjälper oss. Här menar jag att min pappa varit hos alla. Optiker för att han förlorat syn, vårdcentral för han har ingen känsel, neurofysiolog för test, närakut och hörselspecialist and the list goes on. Nu står vi där men en stressad läkare som säger att vi ska gå till vårdcentralen. -Vi behöver hjälp nu, min pappa är inte sig själv. Läkaren går utan att säga något. Vi blir förflyttade i korridoren. Efter ett tag, jag vet inte hur länge så kommer han och säger att han ska skicka remiss till neuro, röngen och mr. Vi åker hem. Det känns inte som att vi fick det vi behövde, men en start. Det går någon dag och inget besked, ingen svarar på något och vi vet åter igen noll. Min pappa tar saken i egna händer och köper en röntgentid privat. Han får en tid 15.20 söndagen den 10 februari. Jag och min bror åker med honom dit, vi köper pizza påvägen hem och äter den framför sporten hemma hos pappa. Jag bestämmer att jag kommer tillbaka på måndagen, dagen efter den 11 februari. Så jag kan kolla till honom och köra honom till simhallen där han tränar flera dagar i veckan. På måndag morgon ringer vi till röntgen, de har provsvaren men får inget säga. Jag kör pappa till simhallen. Väl i bilen försöker jag få tag i läkare, vårdcentral och jag ringer till jag vet knappt själv vilka enheter. Det finns provsvar men vi får dem inte utan att nå fram till rätt människa. Jag åker till min vän Tonie där jag ska måla med Mauritz. Jag fortsätter ringa och får äntligen tag i en fantastisk människa som vill hjälpa mig att få reda på svaren. Medan jag har henne i telefonen ringer min pappa, min bror och sedan kommer det, ett sms "RING MIG NU!!!!" Det är från min bror. Jag ringer och han säger att läkaren har ringt pappa, det är illa, han måste till akuten på en gång. Vi möts där. Där blir det svart för mig, ingenting spelar någon roll om inte min människa finns vid min sida. Pappa har en hjärntumör. Den är stor och den är inte snäll. Nu finns bara ett fokus och det är att kämpa vid min pappas sida. Inget kan stoppa mig. Ingen kan stoppa mig.