traditon med morfarn

Varje år vid denna tid, när vardagen startat och rutinerna ska åter, ja då bryter vi allt igen och drar. Det började när jag var 16 år och min far tog med mig på min första vandringsresa, en utan tältning men med dagsturer upp på olika fjäll och jag verkligen fick känna på att bli trött så jag vill sova i mossen och känna glädjen i de öppna vyerna och vidderna som till och med får en tonåring att känna sig som ett med naturen. Vi hade matsäck och termos, små påsar med choklad och nötter, vandringskängor och peppen var total. Vi kom till Mora, då fick jag ont i halsen. Dagen efter begav vi oss till Åre. Där fick jag besöka sjukhuset och halsfluss konstaterades. Jag fick medicin och sov på ett rum medans min far gick upp för Åreskutan. Jag minns inte exakt men jag måste mirakulöst blivit bättre snabbt som attan för vi åkte vidare och jag har några av de mäktigaste minnen från denna trip som drog vidare in i Norge och där skämtar vi inte bort vyerna och de snöklädda topparna.

Vandringar med far för åratal sedan Sedan blev det några utomlandsresor för mig och min far, bland annat bilade vi i Spanien och ner till Gibraltar. För där finns ju ett berg att gå upp på. Man skulle kunna tro att jag är vältränad eller själv är en aktiv människa på detta vis, men icke. Aktiv på andra sätt skulle jag säga, svårt att sitta stilla och älskar att göra saker men inte tillräckligt för att träna per se.

2016 kom min dotter, eller kom och kom... det kämpades som satan. Men det kanske vi kommer till. Så 2017 var det ju dags för henne att följa med. För hinder, det tror jag inte finns i min fars vokabulär. Sedan ska tilläggas att så fort han blev en morfar, då vart han det för oss alla och det är vad vi nu kallar honom. Min dotter, Isabelle, visade tydligt i tidig ålder att pappa, det var hennes pappa, och morfar var morfar. Ja ni hajar. Upp på ryggen med barnet bara så går vi.

Vandring 2017 Nu är det 2023 och dags igen. Men, barnet är större och mamman likaså, samt lite tröttare kanske. Morfarn däremot är precis hemkommen från Orust och ska snart vidare på nästa resa. Tur att han är som en rutinerad reseledare och planerade årets lilla resa med förstånd. Vi åkte på onsdag morgon och jag var nog slut redan då iom att behöva packa och göra matsäck är utmattande nog. Morfarn kör alltid så jag kan vila, barnet är på G och spänd.

Vi begav oss till Oxelösund och promenerade i naturreservatet Femörehuvud. Det var vackert och solen värmde så pass att Isabelle badade i havet. Sedan var det vidare till Norrköping för övernattning på ett hotell, restaurangbesök för att dagen efter bege oss till Söderköping och gå upp för Ramundberget och kolla Göta Kanal ( som jag åkt som barn 3 gånger).

Söderköping Matsäcken packad och efter en så kallad "kom igång fika" vid lekparken var det dags att gå. Vi kom cirka 25 meter innan gnället började, efter 100 meter blev det tårar och efter 175 meter så grät både jag och hon. Jag för att Isabelle var ledsen och hon för att orken var slut, längtan efter sin pappa och att hon inte ville gå längre. När hon började vanka av och an såg jag de tydliga tecken hon visar när hon känner sig stressad.

Jag sa åt morfar att promenera vidare en stund medans vi gick tillbaka och hittade några hängmattor. Vi la oss och gungade lite, jag fortfarande ledsen och hon, ja hon var uttråkad tydligen. Vad okul detta kändes fort. Men inte mycket att göra, vi tänker om och anpassar oss, det är ju så, Isabelle med sin problematik och svårigheter är den som vi anpassar oss efter. Inga konstigheter egentligen. Men besviken, det vart jag, vilket är okej. Tur att vi fick se en slussning av en stor båt, jag är precis som en man (?) och tycker att det är väldigt kul att stå där och titta. Tampar som kastas, vatten som ska fyllas på och tömmas och ja, det är väl egentligen allt.

En lekplats och bad för Isabelle, sedan Sushi på Sushi Nara i Norrköping och vi somnade gott på hotellet. Tidigt nästa dag ringde alarmet, för mig, de andra två verkar ju bara sova lite halvt och var första morgonen ute på promenad vi 06 första morgonen. (Tack morfar för att du har mer ork en mig för att gå på promenad och kolla åar och vattenfall i städer).

Staty av Louis De Geer av Carl Milles. Vi skulle till Harstena med båt och tro mig hur härligt vi hade. Det var 28 grader i skuggan den 8 september och vi hade så gott som hela ön själva. Det badades, promenerades och utforskades. Inga problem att spendera ett gäng timmar på ön och det var så härligt att åka båt. I 22,4 knop åkte vi i från Harstena tillbaka till Fyrudden, morfar trodde Kaptenen var sugen på "fredagsölen", eller var det kanske han som var det. Sak samma, vi tog ett gemensamt beslut att efter denna tur åka hem. Vi hade tänkt från början att vara borta längre men vi kände att vi slutar på topp efter tre härliga dagar av bara vi tre, tre generationer.

M/S Ellen som tog oss till Harstena från Fyrudden. Harstena Isabelle pratade om hur bra vi hade haft det, alla baden, maten och marängerna hon ätit till frukost på hotellet. Alla glada och jag är så otroligt glad att en ibland tänker efter före, jag var nog mest besviken men efter att vi vaknade upp på lördagen och Isabelle fick feber i några timmar så kändes det väldigt klokt. Hon är som mig, när det blir lite mycket så blir det feber. Men vi jobbar på det, vi lär oss. Ibland saktare en andra gånger.

I väntan på båten vid Fyrudden i Gryts Skärgård