Vi hade gett vår vän Tom i 35 års present en dag på sjön med segling. En överraskning för honom, men jag vet att han alltid velat på segla och han är i min ögon en rackare på att testa nya saker gärna i utemiljö och räds inte lite motgång. Jag har känt Hanna, Tom och Mauritz sedan högstadiet och tänk vad häftigt det ändå är att vara bästa vänner med några under så lång tid. Dela minnen, både bra och dåliga men också känna varandras familjer och nu barn. Det är faktiskt inget att ta för givet. I aktern med gänget för dagenSå kläder för väder, gympaskor och mössa var hans instruktioner. Hanna hade packat ner flytvästar i smyg och jag hade fixat lunch, fika och allt annat vi kunde tänkas behöva. Vi seglade en Hallberg Rassy 36Vi hämtade upp dem vid 09 på morgonen och begav oss ut till min pappa som redan var vid båten. Solen sken och jäklar vad peppade vi var, det blåste men vi hade bestämt oss för en tur och min pappa är en van seglare på både mindre vatten och betydligt mycket större. Jag tror pappa som är den rutinerade seglaren visste lite mer hur vädret och seglingen skulle se ut. Det blåste trots allt upp till 16 sekundmeter i byarna. Jag var nog lite blåögd och i ärlighetens namn har jag varit otaliga timmar på havet, men i motorbåt som vi hade mina första 15 år i livet och sedan dess verkar jag bara ha prickat segling i lugnt vatten och sommarsol. Så pepp, så blåögd.Vi kickade givetvis igång med en kaffe och fika, gick igenom lite säkerhet och sedan kastade vi loss. Vi åkte lugnt ut ur viken som är väldigt lång innan vi skulle ut en bit på Mysingen. Det hann gå cirka 10 minuter med stark lutning, vinden som pinade på och jag kände hur min mage vände sig upp och ner. Jag mådde från topp till botten på sekunder. Så jävla besviken. Jag har lätt för att bli sjösjuk men det var så länge sedan jag var ute på vågor och det är nästan som att jag glömt hur jävla lamslagen en blir, jag kunde bara fokusera på att andas, skakade och kände att jag vill inte vara kvar här. Kul om jag ska hänga över relingen direkt. Och detta var mitt förslag? Med min pappa? Jag var så besviken på mig själv och fasiken vad det kändes som att min kropp svek mig igen, varför är det alltid jag? Full fokus att inte kräkas. Pappa seglade in mellan några öar och det blev lite lugnare men det var liksom redan kört för min del, det är omöjligt att bara "äh vi kör det blir njutbart snart" när det ända man känner är nope, jag simmar hellre. Tomelitom som jag alltid kallat den liraren.Men vi hann ju segla ett tag, för hur det än är så är man ute på havet med en segelbåt så kan du ju inte bara ta ner segel och parkera liksom. Utan det var ju bara att börja segla tillbaka. Vi la oss i en lugn vik och det började ändå ganska snabbt att lugna ner sig i kroppen. Jag kunde inte äta eller dricka, men det gjorde de andra så himla bra så det får en väl vara glad för. Var ju ändå jag som fixat all mat och dryck. Snark! Klätterdags i den 15 meter höga masten.Resten av gänget var väldigt glada över seglingen och nu var det lunch dags. Men först ville Tim få klättra upp i masten, de 15 meterna till toppen. Så pappa instruerade honom med klätterselet och Mauritz var repansvarig. Jag satt stilla och stirrade just i detta läge. Tur att alla kan roa sig på olika vis.Så väl åter i hamnen så mådde jag väl lite bättre. Tills vi skulle lägga till och jag tog tamparna i fören och skulle fästa dem, lutade mig framåt och bar nope, jag kan inte luta mig framåt. Men vi hängde kvar en stund och bara samtalade. Vi skulle till Hanna och Tom på middag den kvällen men först hem och avlösa barnvakt mm. Jag var helt slut, la mig på soffan och somnade. Följde absolut inte med på någon middag utan sov sedan i sängen 12 timmar. Jag var helt förstörd tydligen.
