en resa till nyköping

Ibland blir ta mig faan allt pannkaka. Fast som tur var vart det ialf plättar till slit denna gång. Vi fick i juklapp att jag och Mauritz tillsammans med min bror Anders och hans fru Frida skulle få åka iväg en natt på hotell själva och barnvakter ingick liksom. Hur gulligt och omtänksamt? Nämen glädjen har varit total från oss alla fyra som ska åka och vi bokade snabbt in ett datum , som ni förstår eftersom det var en julklapp och jag sitter här nu den 25 januari och har redan varit borta.

Vårt rum hade den bästa platsen och vyn. Nu lider ju tyvärr Isabelle av otroligt mycket ångest, separationsångest och dödsoro, en fråga om det existentiella Det har eskalerat på senaste och verkligen varit en tuff "period" som man säger. Hur lång kan en period vara förresten?! Men just nu är det ont i magen hela tiden, toabesök konstant och hon vill veta vart vi alla är hela tiden. Då menar jag att hon kan sitta i vardagsrummet i soffan och ropa efter mig och Mauritz och undrar vart vi är, när vi står i köket. Vi har typ öppen planslösning! Så på den nivån lever vi just nu, men det ända vi kan göra är att finnas där. Ge extra mycket kärlek och vi har prioriterat att vara hemma, tillsammans och att visa henne att vi är inte oroliga. Givetvis utmanas hon i detta också konstant eftersom det är omöjligt att alltid alla ska vara tillsammans. Plus jag blir knäpp? Men nu till att vi fått detta dygn själva och Isabelle skulle sova hos mormor. Hon har varit lite orolig men jag har varit fast besluten att hon ska dit, så har inte ens lyft frågan eller pratat om det. För DIT SKA DU SÅ DET SPELAR INGEN ROLL! Klipp till att hon får så mycket ångest och oro att hon typ slutar fungera. Ingenting är bra, ingenting går att göra och hon finner ingen ro i något. I dagar innan vi skulle åka, men efterhand förstår jag ju att det var därför. Vi skulle åka på tisdagen på dagen och på måndagskvällen fick hon spunk. Efter massa tårar, skrik och ett -Jag tänker inte åka dit. -Varför lämnar ni mig? -Varför vill ni göra såhär mot mig? och mycket annat så reste hon sig och bara gick ur rummet och sa att - Jag kan inte vara här längre! Då kände jag att nä, nu vill jag inte ens åka längre. Det känns inte bra alls, så ovärt att få någon annan att må såhär. För jag förstår verkligen hur hon känner. Hej oro och ångest som mitt barn ärvt av mig.

Efter en jobbig natt, eftersom jag FORTFARANDE tänkte att vi skulle åka, vi hade ju bestämt det, så gick vi upp vid 5, det var ingen ide att ligga där längre. Hon skulle ju till skolan. Efter att vi vuxna kommunicerat i bästa möjliga mån (svårt med ett barn som förstår engelska) så kände vi att vi åker inte. Vi vill inte. Så vi ringde mormor och sa att det är vad det är, hon förstod. Tror vi alla grät? Vi lämnade Isabelle i skolan efter mycket om och men. Mauritz var ju liksom hemma från jobbet för att vi skulle iväg, vad faan nu då?

Men nu kom det bästa, Frida sa att - Ta med Isabelle då? Vi bryr oss inte. Det är ju ni som tar ansvaret, hehe.

I bilen påväg. Vad skönt med några som föreslår det, för jag ville inte lyfta att "vi tar med ett barn på vår getaway". Sagt och gjort, vi packade till tre och hämtade Isabelle i skolan. Och hur glad blev hon? Vår Isabelle kom typ tillbaka. Hon som vill göra saker, åka bil och sjunger. Som älskar hotell och restauranger.

Att det alltid finns kaffe tillgängligt och gott ligger högt i prio. Vi kom dit och checkade in, Anders gick och gymmade, jag och Isabelle gick till poolen och Mauritz och Frida tog sig an uppdraget att hänga i baren. Så jäkla skönt när alla konstellationer fungerar.

Två badredo. Sedan var det en supergod middag, vi var typ lite förvånade men jäklar var bra det var och servitrisen var GRYM! Hon var så bra med oss alla, även det lille barnet. Hon löste allt, var smidig och kunnig. Så där som man vill att det ska vara.

På restu med surfen, hörlurar och bästa familjen. Sedan var det SPA för endast vuxna så jag gick först en timme och sedan Mauritz en timme. Isabelle somnade när jag var tillbaka vid 21.30, då kunde hon slappna av. Alla mår bra och allt är bra. Hur trötta vi vuxna var? Jo ingen funderade ens på "ett glas till" eller dylikt. Vi trodde när klockan var runt 19 att det måste ju vara läggdags. Föräldrar på hotell, de vill bara sova.

Kan även tillägga att denna gång hade vi med Isabelles egna täcke, en egen toarulle och jag kom ihåg simglasögonen. Så många poäng till oss som lär oss för varje gång hur vi ska kunna anpassa livet som bäst för oss NPF:are.