Städdag i vår förening men ingen från oss i detta hushåll som var delaktiga. Är du som oss som helst bara skulle vilja få någon uppgift tilldelad till er och riva av den eller vill ni också helst bara stå lite med en kratta och socialisera med grannarna och sedan käka en korv? För det är min take på städdag i bostadsrättsföreningar, kanske inte i alla men känns ändå rätt standard när jag pratar med folk runtomkring mig. Nu skulle Mauritz jobba, jag skulle förbi gården och jag hade alla tre barnen så på något vis känns det som att jag gjorde mitt. Tänker att jag såklart kan rensa lite ogräs någon dag men gör det 100 gånger hellre själv med musik i öronen en i grupp med grannar. Känner mig ibland som den där gamla tanten som folk pratar om, typ huset som barnen cyklar lite snabbare förbi. Stortrivs med det! Just nu ialf, jag tror jag kommit till en fas och ålder då jag inte känner för artighetsgrejen, ni vet frågorna "Hur mår ni?" " Vad jobbar du med?" "Går det bra för barnen i skolan?" Det är ju frågor som oftast den bekanta i denna situation inte egentligen vill ha ett ärligt svar på. Det är bara frågor som ställs som förväntas vara "bra" eller "det knallar på". Jag på gården.För om jag skulle svara hur det egentligen är, alltså på dessa klassiska frågor som folk bara slänger ur sig (jag med ibland) så är det tufft just nu. Mauritz jobbar konstant, vi hinner ingenting egentligen som det känns som vi "borde", ni vet ta hand om utemöblerna inför hösten, skura utetak, städa badrummet ORDENTLIGT, dammsuga bakom kylen och rensa bland ungarnas kläder. Men det är så mycket man "borde". Jag vill också pyssla med barnen, gå på promenader och laga goda måltider. Gå på dejt med min man, ha barnvakt och låta barnen gå på massa aktiviteter och jag själv vill träffa mina vänner, lära mig något nytt osv osv. Men nu står vi här, med svaret sjukskriven på frågan om "jobbet", trött på svaret om "hur vi mår" och på frågan om "hur barnen har det i skolan", jo allt måste planeras in i minsta detalj och den minsta trivs inte på fritids men hämtar jag vid 15 mår jag dåligt och har skuldkänslor för att hon är på fritids där hon inte riktigt trivs och när jag hämtar henne tidigt vid 13 då får jag skuldkänslor för att jag inte har orken att tillfredsställa hennes behov och då får hon ibland gå längre på fritids men då är hon så trött när jag hämtar att det brister och jag får curla henne resten av dagen för att det ens ska fungera att typ leva. Vad bra det går! Isabelle och jag tar en paus.Det är ingen som frågar för att de verkligen vill veta dessa saker. Jo ens vänner, men inte "städdags" människorna. Så nej, jag var inte med. Det var den söndagen det och det kommer fler. Vårt kök en vanlig dag.På tal om saker att göra... Ibland tror folk att det är så ordnat här hemma. Det är det också iof, till en viss gräns och även på grund av en väldigt simpel anledning. Jag mår så dåligt när det är stökigt hemma hos mig där jag bor och är. Det är min trygga borg och jag har ett system som fungerar, allt läggs på sin plats. Annars är det borta. Jag har två ställen där jag lägger min mobilladdare, ligger den inte där då är den borta för mig. Alltså då kan laddaren i mitt huvud vara vart som helst i hela världen och det är en så jobbig tanke att jag bara istället lägger alla saker på sina platser. Säkert ett maniskt beteende, men det funkar. Jag vet ju exakt vart allt är. Skokrämen ligger i lådan med impregneringen till Goretex, i förrådet på övervåningen i trådbackarna, den fjärde lådan. I den ligger en rund låda med blommor på och där i ligger allt till skorna, skosnören och puts mm. Jag är en sådan som spar skruvar, snören och annat "bra att ha" i olika lådor och har dem organiserade. Övervåningen en dag som många andra.Men jag kan inte för mitt liv komma ihåg människors namn. Är det mer en 1 sak som ska handlas i matbutiken måste jag skriva upp det och det sjukaste av allt är att jag då ändå kan glömma kolla på listan jag skrivit och alltså ändå komma hem igen med fel eller utan saker. Vad härlig jag känner mig då när jag står där i köket och ska laga middag och sedan glömt de flesta av ingredienserna. Tacka vet jag min granne Linnea, jäklar vad jag har fått lök, krossade tomater och diverse genom åren. Hon är min Go to granne så att säga. Och ja, frågar hon hur vi mår så får en det långa svaret, vi är mer en grannar.
